Under Construction

Stor dag idag. Brukar väga mig nästan varje dag, bara för att veta att vågen rör sig neråt, är kanske lite paranoid att den ska öka, det är ju allt man känner till... Idag gick jag förbi vågen och tänkte att, jag kan ju kolla vad det ligger på idag. Jag hade inte bara Passerat mitt första delmål utan dessutom med ett kg marginal! :D 

Nu behöver jag inte längre se det äckliga 120-talet på vågen!

Plus att jag nu gått ner 15kg! 15! Det är ganska mycket när man börjar fundera.

Det är 50st påsar chips, 60st påsar ostbågar eller 75 st stora chokladkakor! 

 

Det är en bra dag idag :) Solen verkar titta fram idag så blir kanske en promenad efter lunchen. 

 

2 dagar efter att jag kom hem från Ersta (4 dagar postop) åkte jag med mamma och två av mina kusiner på Racerunning och berättade då när jag träffade min moster (som jobbar som ssk) berättade jag att jag gjort en sleeve operation och förklarade lite snabbt skillnad till gbp och så. Fick höra häromdagen av mamma att mormor hade pratat med henne ang mig och min operation. Att hon hade sagt "hoppas hon inte får några komplikationer" och att jag inte skrivit något om det på fb. Om hon nu ville veta något om mig eller varför jag valde att göra open eller hur jag mår, varför tar hon då inte kontakt med MIG?! Visst hade jag räknat med att min moster skulle berätta för mormor men hade kanske hoppats att mormor då skulle våga ta kontakt med mig och prata med mig om det. Önsketänkande antar jag. 

 

Jag hatar bara när folk pratar om mig och skvallrar, sprids så mycket osanning när folk inte vet eller bara antar. Det är en av anledningarna till att jag inte skrivit på fb. Plus att det är så många fb-vänner som inte har med det att göra, man umgås helt enkelt inte. Jag kan berätta öga mot öga, för då ser jag hur personen reagerar och kan förklara mitt val ordentligt och svara på personens frågor om varför osv. För det är mitt val, min kropp, min framtid, mitt liv! Inte deras. Andra människor har ingen rätt att tycka till om det. Dom har ingen rätt att säga vad jag kan, ska eller borde göra med mitt liv för dom vet inte vad jag har gått igenom för att komma dit jag är idag. Beslutet att göra operation var inget lätt beslut. Innan jag ens var i kontakt med vc för remiss var det en låång tid av funderande och vägandes fram och tillbaka, då pratar jag inte om månader utan år. Operation var inget förstahandsval, jag har försökt på egen hand och även varit i kontakt med både Överviktsenheten och Ätstörningsenheten i landstinget.

 

Det ultimata hade varit att jag klarat detta utan operation men så var inte fallet. Är lätt för folk som inte varit i situationen jag är i att säga vad jag ska göra. Smala människor som när dom behöver gå ner i vikt handlar det om 5-10kg, då kanske det funkar men när övervikten är nästan 70kg är det lite annorlunda. "Är ju bara att börja motionera", "Är bara att gå på någon diet", jo, för det funkar ju i längden kanske funkar på några kg men inte på min övervikt. Detta är för resten av mitt liv. Detta valet gjorde jag för mig! Inte för min mamma, min pappa eller mina systrar, inte för att bli smal, det gjorde jag för att må bättre! Förbättra min livskvalitet och jag känner redan förändringar. I lördags var jag och mamma ute och fotade, gick skogsvägar och stigar, något som för några månader sen hade gjort att jag fått ont i mitt knä men som jag idag inte känner av. :)